Det jag kommer ihåg starkast är nog ditt leende och synen av lycka i dina ögon. Idag kom jag att tänka på ett speciellt ögonblick.

Det var vinter. Vi hade varit på fest hemma hos Linda. Du, jag och Putte var på väg hem. Du var lite full. Jag var fullare. Det brukade vara så, men oftast så gjorde det dig ingenting. Jag och Putte latjade i snön, du var orolig att vi skulle kasta snöbollar på dig så du sprang lite före och gömde dig bakom en snödriva. Eller var det Putte som gömde sig och skulle göra en suprise attack? Just den biten minns jag faktiskt inte...

Jag har för mig att han svängde av vid Söra och skulle slagga hemma hos morsan, och att du och jag gick sista biten själva hem. När vi gick genom centrum så fanns det många bra snöhögar. Jag "hotade" att slänga dig i en snödriva, och du skrattade och sa att det skulle jag bara våga. Jag gjorde det ändå. Tillslut låg vi båda två där i en snödriva. Du frös så du hade täckbyxor på dig, så du blev inte så blöt, men det blev jag. Men just då. Just där och då spelade det ingen roll. För vi låg där i snödrivan och skrattade och flummade. Jag hörde ditt skratt, och jag såg i dina ögon. Du var lycklig. Även om det var kallt och du hade snö innanför jackan. Du var lycklig. Vi var lyckliga.

Nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på bilderna du ville ta på oss när vi kommit hem efter en utekväll, det resan när vi var i Portugal. Du fipplade med kameran och den ena bilden blev sämre än den andra. Men vi låg där på sängen och skrattade ikapp så att tårarna rann. Vi var lyckliga.

Nu rinner det fler tårar. Men inte för att jag är lycklig. Utan för att jag saknar dig så jävla mycket. Det går inte en dag, en timme, en minut, en sekund utan att jag tänker på dig och vad du gör. Jag hoppas på en universell och spirituell kraft som gör att varje kväll när jag kysser ditt smycke och säger godnatt, att du på något sätt känner det. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket...