Det svartnar för ögonen. Världen försvinner omkring mig. Marken finns inte längre under mina fötter.
Jag faller och faller rakt ner i ett dolt okänt mörker. Och där finns ingen glädje, där finns ingen lycka. Där finns ingen du.
Ligger apatisk på golvet och stirrar tomt ut i luften. Vill bara skrika. Skrika rakt ut. Vill bara plötsligt flyga upp och dunka skallen mot väggen. Slå knogarna blodiga, till kroppen inte orkar mer. Känner hur livet rinner av mig. Vill bara skrika rakt ut. Men ligger kvar. Kvar där på golvet. Liten. Obetydlig. Med en våt filt av ångest över mig. Det ända tecknet på liv, är tåren som rinner ner för min kind.
Men ingenting är ditt fel. Tillsammans har vi skapat diamanter. Men när jag står ensam kvar i gruvan, finns där bara kolbitar.