Gick förbi våran lägenhet idag. Eller din lägenhet snarare sagt.
Såg att TV'n stod på och jag kände ett hugg av saknad, hårdare än tidigare.
Känslan av att jag inte låg och skrotade brevid dig i soffan.
Känslan av att jag inte slamrade med stekpannor i köket, när jag fixar middag.
Jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag vet att jag har gjort saker man inte ska, och jag vet att jag tagit dig för givet.
Jag kan villigt erkänna att det funnits stunder då jag tvivlat på oss, men jag antar att det är vad sju års bekvämlighet gör med människor.
Men nu när jag varit ifrån dig, nu när det inte finns något du och jag längre, så känner jag hur mycket jag älskar dig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, på ett sätt som jag aldrig älskat någon förut.
Det har varit upp och ner många gånger, men jag antar att det blir så när man sammanfogar två starka viljor.
Men vi hör ihop. Vi är som Yin och Yang. Mitt liv är ett pussel där den sista biten alltid kommer fattas så länge du inte finns i mitt liv.
Jag vet att vi skulle bråka. Det skulle vara kämpigt ibland. Men vi skulle även älska. Vi skulle älska som vanliga dödliga inte kan. Och det skulle vara underbart så många gånger om, att det skulle vara värt alla de stunder av snäva kurvor i känslolivet.
Jag tänkte avsluta med ett par ord från Timbuktu; "Man vet aldrig vad man har tills man förlorar det. Nu är jag klokare."
Vad som än sker, så älskar jag dig till jag ej andas mer.

Din för alltid.