I smset stod det en kärleksförklaring, inte bara från avsändaren utan från många andra också som kanske inte har gjort något stort väsen av sig tidigare.

Det var en förklaring över att det finns många människor som varit oroliga och brytt sig om mig när jag haft det som svårast, utan att de kanske har sagt någonting.

Ni ska veta att jag uppskattar det något så fruktansvärt mycket. Och framförallt från min bästa vän, Labano.

Vi har känt varandra i sex år nu, och har alltid hållit ihop, sida vid sida, oavsett vad det har gällt.

Vi har haft våra meningsskiljaktigheter många gånger, men alltid förstått den andres åsikt och respekterat den. Och även om någon av oss tagit dumma beslut, så har den andre stått bakom det, för att vi har båda vetat att det kanske inte är det bästa beslutet, men det som har känts rätt.

Dom gånger vi har bråkat är lätträknade, för vi funkar i stort sett likadant du och jag.

Det är många gånger som jag tyckt du har varit skitjobbig att ha att göra med, när du fått i dig 4-5 öl, eller en pava rosé för mycket, och gapar och skriker på allt och alla.

Men det är lugnt, för jag vet att jag troligtvis är precis likadan själv i den situationen.

Det är helt okej, du får gapa och vråla och vara allmänt jobbig att ha att göra med, för att jag vet att när molnen är som mörkast på himlen, så är du en av dom som står kvar, utan att ifrågasätta varför.

Du har min rygg bror, och jag har din. Nu och föralltid. Alltid oavsett.

Jag skulle hellre mista livet än att mista dig. Och jag skulle aldrig lämna dig i sticket, för jag vet att du aldrig skulle lämna mig.

Jag vet att du alltid finns där för mig när jag behöver dig. När jag inte vet vart jag ska ta vägen, så vet jag vart jag alltid kan vända mig. Jag älskar dig. Och jag kommer alltid att älska dig.