Fyra dagar. Fyra dagar klarade jag mig. Fyra dagar har livet känts rätt okej. Det har inte varit några problem att ta sig genom dagarna, det har rullat på, och det mesta har varit typ noll-läge.
Men idag smög han upp bakom mig, med baseballträet i högsta hugg. Och drog till ett sånt jävla homerun-slag i bakhuvudet på mig. Ångesten. Ensamheten. Bitterheten. Paniken.
Fan också! Trodde jag var på rätt väg ett tag. Trodde jag hade hitta en väg att vandra. Men det sket sig ändå. Det knager i mig som ett stim hungriga pirayor. Tuggar sakta i sig mig innefrån.
Jag vill också. Jag vill också kunna sitta och skratta över goda vänners lag, och inte se ett ända mörkt moln på himlen.
Har ingen lust med någonting just nu. Seratoninet är i botten.

Men jag ger mig inte. Jag biter ihop. Jag ska vara stark. Tänker inte vika mig. Aldrig någonsin.