Ett stort hus i rött tegel. Format som en hästsko. Rakt fram, ett hus i trä som verkar som soprum. Det sticker upp två nakna träd bakom. Jag tror det är enar. Snön ligger tung på taken. Tillsammans formar dom ett utrymme gömt för omvärlden. Där sitter jag på en lastpall. Tänder en cigg. Drar röken djupt ner i lungorna och stirrar blint ut i luften. Där kan jag få vara själv en stund. Där kan jag koppla bort allting och bara existera. Sätter på mig båda hörselkåporna och musiken strömmar in i mina öron. Tar ett till bloss. Tänker. Tänker alldeles för mycket. Tänker på dig. Tänker på mitt liv. Tänker på vad jag ska göra av allting. Skjuter iväg ciggen och tänder en till. Ibland är det skönt med lugn och ro. Vinden blåser in och runt mellan husen. Det är kallt, men jag känner inte kylan.

Jag anser mig själv ha en ganska bred och god musiksmak. Jag lyssnar på all möjlig musik, allt från hårdrock till hiphop via techno, electronica, reagge, salsa, madchester, juggemusik, reaggeton, indiepop, house, trance, dancehall osv.
Om man skulle fråga min gode vän Sev, så skulle han fullkomligt dömma ut min musik, enbart för att han kan, för att han själv är så fruktansvärt kräddig när det kommer till musik.
Men på senare tid har två svarta får anslutit till min musikflock. Den första är Pink. Lyssnar iofs knappt någonting på hennes musik, men jag tycker hon är duktig. Hon skriver bra texter, för den genren, och är ofta rätt distansierad till musikbranschen. Hon är lite svår, och "halvtrasig", något som gör att jag fastnar för henne. Hon är rätt cool helt enkelt. Den bikten är rätt illa, men nästa är fan ännu värre. Jag skäms nästan lite för mig själv för egentligen så avskyr jag den här typen av musik, men på senaste tiden har jag fastnat mer och mer för vissa låtar inom den genren. Mina damer och herrar, jag lägger huvudet på stupstocken och presenterar för er; RnB.
En rätt menlös och tråkig genre överlag, För folk som vill göra pop, men försöker vara "äkta" och gå mer åt gatans hiphop. Eller nått. Men på senare tid har jag märkt att jag fastnat mer och mer för låtar inom den stilen.
Framförallt dessa två.

http://www.youtube.com/watch?v=LEUcQSl3mkI
Jag har egentligen ingenting till övers för CB. Rätt mjäkig artist överlag. Men refrängen är ett mästerverk av känslor. Fullkomligt underbar.

http://www.youtube.com/watch?v=uIAV-V7q5dE
Gillar texten som fan. "vad som än händer, finns jag här för dig."

Kan tänka mig att man relaterar mycket mer till såna här egentligen blödiga "svenne"texter med ett brustet hjärta, kan vara därför jag tar till mig av det mycket mer nu än tidigare.

Så då var dom ute på vift. Mina svarta får. Så stena mig, ägga mig, släng eran ruttna sallad på mig. Jag har klivit ut ur musikgarderoben, och jag skäms inte för mig. Tror jag?

Avslutar med en fet låt för att väga upp det hela lite.

http://www.youtube.com/watch?v=GIIbufFxWf8

Shu'dat!

Talk to me softly
There is something in your eyes
Don't hang your head in sorrow
And please don't cry
I know how you feel inside I've
I've been there before
Somethin is changin' inside you
And don't you know


Don't you cry tonight
I still love you baby
Don't you cry tonight
Don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry tonight


Give me a whisper
And give me a sign
Give me a kiss before you
tell me goodbye
Don't you take it so hard now
And please don't take it so bad
I'll still be thinkin' of you
And the times we had...baby


And don't you cry tonight
Don't you cry tonight
Don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry tonight


And please remember that I never lied
And please remember
how I felt inside now honey
You gotta make it your own way
But you'll be alright now sugar
You'll feel better tomorrow
Come the morning light now baby


And don't you cry tonight
And don't you cry tonight
And don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry
Don't you ever cry
Don't you cry tonight
Baby maybe someday
Don't you cry
Don't you ever cry
Don't you cry
Tonight

Saknar dig så jävla mycket...

Slängde ihop en massa tankar till en text på bussen hem idag. Flowet är väl sådär, men jag känner att jag inte vill ändra för mycket i texten för flowets skull, det är texten som är det viktiga. Droppa gärna en kommentar, but be gentle.

I över sju år har vi stått bredvid varandra/
Du var där när jag stod stadigt och när jag var på väg att ramla/
Alltid funnits där för mig, mer än alla andra/
Vi har delat på så mycket tillsammans/
Du och jag, Tuffa tider dom var få, men desto fler lyckliga dar/
Har rest runt i Europa, massa olika ställen/
Månskenspromenader längs en strand, eller balkongchill med en flaska vin hela kvällen/
Har sett huvudstäder, har sett sol och bad/
Det är med dig jag spenderat mina bästa dar/

Har fått gliringar från polare när jag inte hängt på/
Men alla vet att dom drömmer om det som fanns mellan oss två/
Har drömt om våra kottar, som en avbild av dig/
Jag ville ha en liten shuno, du ville ha en liten tjej/
Hade inte spelat någon roll, jag hade älskat vårat barn främst/
Sa alltid "Om det blir en tjej, då skaffar jag vapenlicens"/
För att göra allt för att skydda pappas ögonsten/
För pappa hade blivit beskyddande och sett pojkvänner som problem/
Nu svävar jag iväg om en framtid som inte finns längre/
Men jag drömmer om att vi hittar tillbaka till varandra och allt det där vi kände, och kanske fortfarande känner/

Minns tillbaka till första gången jag mötte din blick/
Det fanns nånting från början, det var en känsla jag fick/
En riktig katt med grace, skön stil och självförtroende/
Borde ha förstått direkt att jag skulle bli beroende/
Kom närmare varandra snabbt, det tog inte lång tid/
Och vi två kom att bli det bästa som har hänt mig i mitt liv/
Remenissar varje dag, om tiden det var du och jag/
Om hur kärleken du gav mig fyllde min kropp med välbehag/
Vet att jag fuckat upp, kommer aldrig förlåta mig själv/
Men ber till Gud att du kan, så jag får somna bredvid dig igen, när det blir kväll/
Förlåt är ett ord, som inte räcker till/
Men jag hoppas du förstår att du och jag är vad jag verkligen vill/
Vill inte göra dig ledsen, vill inte fucka din hjärna/
Och jag vet att det kanske är något bättre du förtjänar/
Men du har alltid varit och kommer alltid vara en del av mitt hjärta/
Ett liv utan dig är ett liv fyllt av ångest och smärta/
Är inte arg på dig, klandrar dig inte för nått/
Ber till Gud att jag ska få tillbaka den finaste gåvan jag någonsin fått/

Känner att jag inte riktigt är särskilt bra på att uppdatera.
Ska jag vara ärlig så har jag så mycket tankar i huvudet fram och tillbaka att jag inte lyckas formulera det i text.
Sen vet jag inte hur roligt det skulle vara att läsa inlägg efter inlägg av ångest och bitterhet.

Jagar lägenhet för fullt, Har fått ett par "är du intresserad?" från Akelius, men jag är rätt skeptisk till hela deras system, men vi får väl se. Armada har jag inte hört ett ljud från.
Börjar ruttna duktigt på att bo hemma, man känner sig så malplacerad.

Jag känner mig inte hemma någonstans. Inte på Mammas gata, där jag har massvis av underbara minnen från ungdomens dagar. Känner mig bara fel överallt. Jag hör inte hemma här ute.
Jag känner mig inte hemma i mina gamla kvarter runt Centrum. Det skär i hjärtat varje gång bussen åker förbi och jag påminns att "där brukar jag gå av" och rullar vidare. Varje gång tåget rullar in i Åkersberga så känner jag saknaden av området där jag vandrat i flera år, gata upp och ner. Tidiga morgnar, sena nätter, ensam, tillsammans med någon. Bombat, klibbat, chillat, bara njutit.
Jag vill tillbaka dit, men jag orkar inte gå där. Det kommer aldrig bli samma sak.
Fan, va jag saknar det.

Nu blev det ledsamt än då...

Vore fö. trevligt att veta vilka det är som kikar in här med jämna mellanrum, krita ner en rad, och gärna med namn och inte bara "anonym", det är inte lika roligt.

Shu.

Det svartnar för ögonen. Världen försvinner omkring mig. Marken finns inte längre under mina fötter.
Jag faller och faller rakt ner i ett dolt okänt mörker. Och där finns ingen glädje, där finns ingen lycka. Där finns ingen du.
Ligger apatisk på golvet och stirrar tomt ut i luften. Vill bara skrika. Skrika rakt ut. Vill bara plötsligt flyga upp och dunka skallen mot väggen. Slå knogarna blodiga, till kroppen inte orkar mer. Känner hur livet rinner av mig. Vill bara skrika rakt ut. Men ligger kvar. Kvar där på golvet. Liten. Obetydlig. Med en våt filt av ångest över mig. Det ända tecknet på liv, är tåren som rinner ner för min kind.
Men ingenting är ditt fel. Tillsammans har vi skapat diamanter. Men när jag står ensam kvar i gruvan, finns där bara kolbitar.

Fan vad jag hatar det här. Hatar att må så här. Panikångesten sliter i mig. Vill så jävla gärna åstakomma någonting, men det går bara åt helvete hela tiden! Känner mig som en omvänd Kung Midas.
Det bara river i hela kroppen. Fan jag försöker! Jag försöker verkligen!
Jag finner inga ord för att förklara känslan inom mig. Känslomässig epelepsi, typ.
Jag har försökt att vara positiv, att se saker och ting positivt, men det går åt helvete ändå. Så vad är då meningen att vara positiv? Jag kommer fortsätta försöka vara positiv, men vet inte om jag orkar med det, när allt bara går emot mig. Känner mig så värdelös, så handlingsförlamad, allmänt mindre värd.

Jag vill ju bara väl...

Så var ännu en av de legendariska YOOF-helgerna över.
Tänker inte gå in allt för mycket i detalj, men det var skadat.

Började i fredags med att vi var ute på nått thaihak och käkade middag, och någon tyckte det var en bra idé att beställa in 66cl öl. När vi sen ska beställa maten droppar Labano följande citat; "Vi tar en sån där springrolls" varpå servitrisen konstaterar "Vårrullar alltså?". Labano ska då försöka förklara bort det med att "Jag har varit i Vietnam i 3 veckor, det är därför." Stor humor.

Efter det så taggade vi hem till Lef och fortsatte festa och vänta in ett gäng damer som dom hade träffat under sin Vietnamresa. Fram på nattkröken så droppar en efter en av brudarna av, antingen hem, eller ut på krogen.
Vi gör då ett snabbt beslut att tagga hem till Ohlin i Sickla. Mycket trevlig tillställning måste jag säga.
Långt in på morgonkvisten inser jag och Johan att vi måste ha cigg, och ger oss ut på en vandring på jakt efter tobak.
Vi får instruktioner om hur vi ska gå till macken, men missar den lilla detaljen att skilja på höger och vänster.
Vi knatar genom hela hammarby sjöstad, upp längs med någon tvärbanebro. Halvvägs upp på bron inser vi att vi inte kommer över på bilvägen och knatar ner igen och tar sikte på globen/gullmars. Efter ett bra tags vandrande så funderar vi över mackens lokalisering. Vi kommer då gemensamt fram till att Hammarby Fabriksväg (tror jag det var) ligger nere vid frysen, och att dom har nattöppet. Vi ändrar riktning och knatar dit för att fylla på depåerna, och haffar sedan en taxichaffis utanför. Döm av vår förvåning när våran "dryga timlånga promenad" endast tog 5 min. i taxi. Det var ungefär någonstans där som vi insåg att höger är höger och vänster är vänster, och att vi måste ha tagit fel.
Runt 6-tiden taggar vi vidare hem till Pang, som mycket snällt och vänligt öppnar dörren för oss så vi kan "kvarta" ett par timmar innan vi ska åka till gävle.
Det blir inte mycket sova för mig och Labano. Vi trängde ihop oss i Pangs lilla "fritzl-källare" under sängen och låg och lyssnade på techno tills klockan ringde. Under morgonen så gjorde sig det oerhörda ölintaget sig påmint.
Jag låg och funderade ut roliga saker jag skulle berätta för labano. När jag kommit på dom så skrattade jag högt, varpå Labano självfallet undrar vad som är så jävla roligt.
Jag börjar berätta, men glömmer helt bort vad jag tänkt ut efter ungefär halva berättelsen. Skrattar då högt för att jag glömt bort det, och kommer snabbt på något annat att avsluta med, som givetvis är mycket sämre. Skrattar då ännu högre för att avslutningen är så dålig.
Och så höll jag på.

På lördagmorgonen bar det av hem till Lef igen för förfest innan minibussen skulle rulla mot Gävle.
Vid 12 blir vi upphämtade utanför efter att bussen sicksackat lite runt st.eriksplan för att hitta rätt.
Ölflaska efter ölflaska töms och ramsorna och musiken blir allt skevare och skevare. När vi väl kommer upp till arenan så är det direktinsläpp och vi känner att vi inte har någon lust att spendera ca. 2 timmar på arenan innan matchen. Så vi åker ner till puben och hoppas kunna tagga därifrån innan de andra bussarna gör det, och köpa biljetter då. Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi kommer fram, åker de andra bussarna och när vi kommer upp till arenan igen så är de 150 biljetterna som fanns, slut, då det var långt många fler DIF i stan denna dag.
Vi försöker trixa och fixa lite, men det ända alternativet visar sig vara 250kronors-biljetter, utspridda på långsidan. Det var inte intressant så vi hoppar in i minibussen igen och åker mot centrum för att leta upp en sportbar. Matchen gick som den gick, värdelöst rent ut sagt.
Hemresan blir ommöjligt ännu skevare och skevar nog ur som mest när vi helt plötsligt upptäcker att vi är i Sandviken, och har åkt 4.5 mil åt fel håll.
Låt oss säga att detta är ett axplock ur resans höjdpunkter, som är passande för allmän beskådning.

Väl hemma i Sthlm igen så åker jag ut till Liljeholmen och möter upp Maja för att gå på Slag från hjärtat-konsert och Reaggeklubb. Det var sjukt roligt! Grym musik och sköna vibbar. Var fett sliten när jag kom ut dit, men det ändrade på sig ganska fort när vi kom in. Vid 3-tiden kände vi att det var dags att tagga hemåt, men vi lyckades ändå med konststycket att ta 4.21-banan. Så vid 5-tiden trillar vi in i lägenheten. Snackar lite skit och chillar lite innan Erik sätter på en film och jag slocknar i soffan innan förtexterna knappt har rullat klart.

Så med ca.3 timmars sömn under 3 dagar så är man minst sagt mör i kroppen. Men det var värt det, för det var galet roligt!

Börjar hitta tillbaka till normal dyngsrytm. Eller så normalt det kan vara. Sover alldeles för dåligt fortfarande och är fett trött på mornarna, men jag går iaf och lägger mig i "tid". Lägenhetsletandet går fett kefft.
Akelius är jävla lökar och vägrar hjälpa till, så jag hoppas på Armada.
Hjälpte precis Nate's brud och hennes kompis med Matte B, och löste skiten, känner mig fett smart, med tanke på att jag knappt klarade kursen själv.
Kommer bli två tunga helger framöver. Gävle + Pluto på lördag, och nästa helg ut med jobbet på fredagen och kanske Fabriken senare på kvällen + Hockey och utgång på lördag när Salzburg kommer på besök.
Världens bästa lillebröder, Labano & Leffler kom hem från 'Nam för någon timme sen, typ 12 timmar försenade. Känns fett bra att dom äntligen är hemma, hade behövt dom hemma som fan senaste tiden, men nu ska vi se till att ta igen skiten. Ska hooka imorrn till hockeyn och det känns fett bra att äntligen ha dom vid min sida igen.

Hörde fö. att STOR vann P3 Guld, WTF!?!? Ärligt talat, hur fan kan han ta hem det priset?
Ingen diss till STOR, snubben gör bra musik, inget snack, big up STOR, men det låter inte direkt unikt, utan mer som "standard betonghiphop".
Och i konkurrens med Näääk, Promoe, och Mohammed Ali (Lorentz och M. är inte värda att nämna i samma andetag. Rimmar man "ta det lungt" med "kakelugn" har man inget där att göra. Håller fortfarande tummarna för att M gör solokarriär och lämnar lillebrorsan på dagis en sista gång.) så är det sjukt att han vinner.

Näääk; Helt ny typ av "funkig" hiphop som, vad jag vet, aldrig tidigare har gjorts i Sverige. Sjukt talangfull snubbe som gör en helt egen grej med Mackish och resten av Safe House i ryggen, med en tokskön "Vi-skiter-i-vad-ni-tycker-laidback"-stil.
Mohammed Ali - En helt ny typ av Betonghiphop, lite åt Highwon-hållet, men ändå knappt någon skrytrap överhuvudtaget. Men dom skulle iofs inte heller ha vunnit.
Promoe - Mannen. Myten. LEGENDEN! Han har inte bara droppat ett magiskt album i Kråksången, och inte nog med det. Han droppar även en "remixplatta" i Bondfångeri.
Att han sen har ett flow som få i Sverige, och dessutom är en av Sveriges bästa textförfattare gör att han känns rätt självklar som vinnare av dessa.
Hade gärna sett Näääk vinna för hans nyskapande, men Promoe slår solklar KO på samtliga andra.
Nog för att P3 är statlig radio, men dom brukar ändå nosa lite på undergroundgrejer, och jag tycker det är märkligt att Organismen inte ens är nominerad. Okej att Grammis inte vill nominera honom, men P3?
Att utan skivbolag fortfarande hålla sig i fronten av svensk hiphop, släppa flertalet mixtapes + en skiva i somras (som för övrigt är ett av årets bästa album, ärlig, mörk, öppen i bästa Thåström-stil) borde uppmärksammas.
Hade varit tight mellan honom och Promoe isf.
Såg att han var nominerad i någon mindre, alternativ gala, hoppas han vinner där.

Så, nu har jag sagt mitt om allt.

Gick förbi våran lägenhet idag. Eller din lägenhet snarare sagt.
Såg att TV'n stod på och jag kände ett hugg av saknad, hårdare än tidigare.
Känslan av att jag inte låg och skrotade brevid dig i soffan.
Känslan av att jag inte slamrade med stekpannor i köket, när jag fixar middag.
Jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag vet att jag har gjort saker man inte ska, och jag vet att jag tagit dig för givet.
Jag kan villigt erkänna att det funnits stunder då jag tvivlat på oss, men jag antar att det är vad sju års bekvämlighet gör med människor.
Men nu när jag varit ifrån dig, nu när det inte finns något du och jag längre, så känner jag hur mycket jag älskar dig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, på ett sätt som jag aldrig älskat någon förut.
Det har varit upp och ner många gånger, men jag antar att det blir så när man sammanfogar två starka viljor.
Men vi hör ihop. Vi är som Yin och Yang. Mitt liv är ett pussel där den sista biten alltid kommer fattas så länge du inte finns i mitt liv.
Jag vet att vi skulle bråka. Det skulle vara kämpigt ibland. Men vi skulle även älska. Vi skulle älska som vanliga dödliga inte kan. Och det skulle vara underbart så många gånger om, att det skulle vara värt alla de stunder av snäva kurvor i känslolivet.
Jag tänkte avsluta med ett par ord från Timbuktu; "Man vet aldrig vad man har tills man förlorar det. Nu är jag klokare."
Vad som än sker, så älskar jag dig till jag ej andas mer.

Din för alltid.

Sådär ja, då ska vi försöka blogga "på riktigt" nu...

Jaha, vad har hänt i helgen då?
Bärsade med Maja, Henke och Erik i fredags. Slutade (eller började egentligen) med att Maja rakade håret av mig. Blev kanske liiite kort, men vafan, det växer ut. Och alla andra tyckte det blev fett så va fan... :)
Lördag satt jag bara hemma hos morsan och farsan och degade. Sov typ halva dan.
Idag har jag mest suttit framför datorn och lökat.
Hittat lite lägenheter jag anmält intresse på, men det är inte inflyttning förens i typ maj. Jag behöver något nu. Pallar fan inte bo hemma längre, en vecka räcker gott och väl...

Ser ut som vi har löst hela resan till gävle nästa helg. Ska bli fett som fan. Sen blir det Slag från hjärtat på Pluto i Liljeharlem senare på kvällen. Kommer bli fett! Om jag hinner dit vill säga...

Kommer väl blogga om det mesta och ingenting, vi får väl se hur det går...

Chooz.